Dialog är ett honnörsord i en politiskt-administrativ diskurs och dialog och samtal är vitt spridda företeelser i dagens arbetsliv. Det gör dialog till en viktig ort för påverkan och lärande. Att undersöka hur dialoger gestaltar sig i verkligheten, granska föreställningarna bakom dialogen och försöka förstå fenomenet och den påverkan det står för blir då viktigt. Samtidigt har dialog och dialogicitet fått påfallande stor plats i kultur och samhälle under senare delen av 1900-talet. Tänkare som Michail Bachtin, Hans-Georg Gadamer och Martin Buber har lyfts fram i ljuset och närapå blivit akademiska standardreferenser. Hos alla tre är det dialogen som utgör modell för förståelsen av människans sätt att vara i världen. Dialogen som modell och tankefigur återkommer inom pedagogisk teori, politisk teori och samhällsvetenskap samt humaniora överhuvudtaget. Hur ska vi förstå att dialogbegreppet har fått ett sådant genomslag? Vad står det för i skilda sammanhang? Vilka föreställningar är knutna till det, och hur förhåller sig verklighetens dialoger till idéerna om dialog? Det är sådana frågor som fem kultur- och samhällsvetare från Stockholms universitet försöker besvara i den här boken, som presenterar resultat från ett större forskningsprojekt/. Fyra av dem är pedagoger: professor Boel Englund, docent Birgitta Sandström och universitetslektorerna Robert Ohlsson och Helena Rehn. Den femte, docent Georg Drakos, är etnolog. Både idéerna om dialog och verklighetens dialoger/samtal undersöks, med fokus på skolans och vårdens dialoger.