Det är morgon i New York. En vanlig high school-dag väntar Claire. Peter skolkar och är downtown. I Brooklyn ligger Jasper och sover. Ingen av dem anar att allt ska förändras innan dagen är slut. Det är tisdagen 11 september 2001. Detta är inte bara en roman om den stora katastrofdagen för tio år sedan. Den handlar också om allt efteråt. Om det svåraste svåra. Men också om hur glädjen och hoppet kan finnas så nära sorgen. Claires familj kan inte ta sig till sitt hem efter att de två skyskraporna kollapsat. I veckor efteråt har hon sömnsvårigheter och går nattliga promenader. Jasper tillbringar dagen med att samla in papper som har blåst in över Brooklyn från World Trade Center. Senare känner han sig märkligt avtrubbad från händelsen eftersom han sov när det hände. Peter blir ögonvittne till katastrofen men är ändå, eller kanske just därför, den som fattar minst. Hur fattar man det ofattbara? Claire och Peter är klasskompisar. Jasper och Peter har precis mötts och planerar en dejt. Av en slump möts Claire och Jasper vid Ground Zero en natt när ingen av dem kan sova. De följande veckorna växer en vänskap fram mellan de tre, sammanfogad av tragedin. Som i många andra romaner av David Levithan spelar musiken en stor roll. Den blir stöttepelaren som hjälper Peter, Claire och Jasper när det känns som att deras värld faller samman.