Marianne Ahrne kom till Falköping när hon var tre år. I sjutton år bodde hon där, i sjutton år längtade hon därifrån. När hon nu återvänder är det till en plats i nuet mer främmande än Paris, New York eller Ulan Bator. Det är dags att vända tillbaka. Jag har varit i Bombay och Chongqing. Jag har ridit över Mongoliets grässtäpp och sett solen gå upp i öknen vid Sossusvlei. Jag har sovit på båtdäck och på öde stränder, i en hängmatta under palmer och på hårda jordgolv i fattiga människors hyddor. Jag har älskat och älskar ännu. Tiden i Falköping krossade mig inte. Den blev en grund för min vilda längtan. Dåtid och nutid möts i denna mycket personliga berättelse när författaren åter vandrar på sin barndoms gator. Jag är i vanliga fall ingen nostalgiker. Men jag har varit så lite i Falköping de senaste fyrtio åren att det existerar för mig bara genom det förflutna. Det gör det till en egendomlig plats laddad med minnen, genomborrad med glömska. Detta är en bok för alla som har anknytning till Falköping och alla som tycker om att läsa en underhållande bok.