Den Nya kvinnan trädde kring sekelskiftet 1900 fram över hela Europa som en ny kvinnotyp. Hon krävde rösträtt, myndighet för gifta kvinnor och rätten att definiera sin egen sexualitet. Hon uppfattades som både ett tecken på degeneration och ett hopp om en bättre framtid.

Mot bakgrund av det feministiska tankegods som formulerats av Ellen Key, Laura Marholm och det moderna genombrottets kvinnliga författare diskuterar Cecilia Annell litterära motståndsformer i den Nya kvinnan-romanen. Sekelskiftets kvinnliga författare hämtade inspiration från såväl Nietzsche som det evolutionsteoretiska tänkandet och eugeniken. Med närläsningar av två svenska och två tyska romaner från tiden – Gabriele Reuters Aus guter Familie (1895), Hilma Angered-Strandbergs Lydia Vik (1904), Elin Wägners Pennskaftet (1910) och Grete Meisel-Hess Die Intellektuellen (1911) – visar Annell på textuella och kontextuella feministiska motståndsstrategier. De handlar om att odla en kvinnlig individualitet i mänsklighetens tjänst, om kärlek som innerlighet, stegrad livslust och frigörelse, om humorns förföriska kraft och om begär bortom den heterosexuella kärleken.

Cecilia Annell (f. 1965) är litteraturvetare och verksam vid Södertörns högskola. Begärets politiska potential är hennes doktorsavhandling.