Jag föddes 1947. Navet i min uppväxt var Strandhyddan, sommarhuset vid Kalmarsund. Det låg idylliskt, nästlat mellan hav och skog. Några meter från huset sluttade badklipporna ner i den lilla viken och utanför den vita grinden, på andra sidan landsvägen, fanns kärrets alla dofter och talltopparna som flammade i solnedgången. Inne i Oskarshamn, på Varvsgatan, fanns lägenheten som var vinterviste för familjen.

Uppväxten skedde i en idyll, men även mörkret krävde sitt utrymme. En rastlöshet drev mig. Från Strandhyddans balkong såg jag ofta ut över Kalmarsund, mot Blå Jugfruns blå kupol på horisonten. Känslan av att ett liv väntade på mig därute, bortom den blå ön, pressade på. Jag förstod att jag måste ut genom den älskade vita grinden för att få syn på det liv som skulle bli mitt. De liv som skulle bli mina.