”Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk.”

Efter att ha avslutat "Kritik av det rena förnuftet" började Kant att ta till orda i en bredare offentlighet. Denna volym innehåller fyra småskrifter som publicerades i "Berlinische Monatsschrift" 1784–86, ett organ för den tyska upplysningsrörelsen. Den mest kända av dessa är ”Svar på frågan: Vad är upplysning?”. ”Idé till en allmän historia med världsmedborgerligt syfte” presenterar nio teser om människosläktets bestämmelse och skulle också förbli Kants viktigaste historiefilosofiska skrift. I ”Den mänskliga historiens förmodade början” skildrar han hur människan med förnuftets hjälp frigör sig från naturen och påbörjar den utveckling som har ett världsmedborgerligt tillstånd som sitt yttersta mål. ”Vad innebär det att orientera sig i täkandet?” preciserar närmare innebörden av upplysningens maxim – ”att tänka själv” – i en betraktelse över förhållandet mellan tro och vetande. Boken inleds med ett utdrag från den tyske filosofen Ernst Cassirers bok om Kant.