Mitt i Ellens trädgård står det gamla äppelträdet. Det är bättre än stora stenen, som är Ellens Lilla berg, och bättre än sandlådan. Det tycker både Ellen och Olle, som tycker om att sitta och spana ut över tomten från sina särskilda sittgrenar.

På sommaren är trädet som en grön grotta, ingen ser att de sitter där och kikar. På hösten förvandlas karten till röda äpplen. Ellen och Olle klättrar runt och plockar alla de kommer åt. Fallfrukten får hästarna, det vill säga de äpplen som Ellens mamma inte gjort äppelmos av. En dag är vintern där. Det stormar och rätt vad det är blir huset kolsvart. Elementen kallnar och de måste göra upp eld i kaminen. På natten ligger de på golvet framför brasan och lyssnar till stormens dån utanför. Så här vill jag ha det jämt, tänker Ellen. Men nästa morgon när det slutat blåsa ligger äppelträdet i snön med grenar och kvistar i en risig hög.

Ellens pappa sågar upp stammen och alla stora grenar och på kvällen finns bara stubben kvar av Ellens äppelträd. Det gamla äppelträdet och familjens känsla av förlust när det stormen tog det är en levande och dramatisk historia med många bottnar.