Vägen till livet (1896), som innehåller fem stämningsfulla noveller, anses av många vara Ola Hanssons finaste prosabok. Med denna samling nådde Hansson en höjdpunkt i sin produktion. Vägen till livet är en skrift om inre liv. Av texterna är det ”Amors hämnd”, en mer traditionellt utformad novell, som fick mest beröm i samtida svensk kritik.

Övriga texter balanserar mellan skissen, prosaberättelsen, den filosofiska essän och prosadikten – och visar därmed i sin yttre form den europeiska symbolismens drag av fragmentisering.

De fyra texterna har inslag av metafysisk spekulation, och behandlar existentiella frågor. Någon genomförd intrig finns inte – utom i ”Amors hämnd” och titelnovellen – utan skeendet fokuserar på spelet mellan enkla yttre iakttagelser av människor och miljöer och jagberättarens skildring av inre stämningar och upplevelser.