Första världskriget lider under 1918 mot sitt slut och i villan på Tockarp på Hallandsåsens sydsluttning går livet sin gilla gång. Änkan Caroline Wieslander blir 77 år och lever ett idylliskt liv tillsammans med dottern och konstnärinnan Agnes Wieslander, 45, ett trotjänarpar och en jungfru. Delar av året är mor och dotter på resande fot. Agnes är i början av året tillsammans med konstnärskollegan Tora Vega Holmström i Vindeln, för att måla vinterlandskap. Som vanligt besöker Carolines och Agnes sönerna/bröderna med familjer i Göteborg, Jönköping och Halmstad. Caroline deltar under sommaren i en Esperantokongress i Göteborg. Esperanto var ett av Carolines stora intressen i livet. I övrigt beskrivs gästbesök på Tockarp och umgänge med grannar, särskilt med de båda kyrkoherdefamiljerna i Förslöv och Hjärnarp, Fasts och Hägglunds. Bland gästerna på Tockarp märks detta år framför allt Agnes konstnärskollegor som Maj Bring, som flitigt målar det vackra landskapet i omgivningarna, Ester Almqvist, Harriet Sundström, Adelheid von Schmiterlöv och Hanna Borrie. Caroline nu 77 år vandrar om söndagarna alltjämt till fots till kyrkorna i Förslöv och Hjärnarp, då skjuts inte kan erbjudas. Livet på Tockarp beskrivs utifrån dagliga göromål som bakning och broderier, årstidernas växlingar och blomsterprakten i den av Caroline och Agnes högt älskade «blomstergatan», som vårdas ömt av dem båda. Carolines förmåga att på en något gammaldags svenska beskriva sin tillvaro hemma och på resa skapar en kulturhistorisk exposé av det lyckliga livet under slutet av 1910-talet så som det kunde levas i en borgerlig och trygg värld, i mångt och mycket oberörd av omvärldens krig, revolutioner och sociala motsättningar.