Finns det idag skäl att tala om bildningens återkomst? Ja, mycket tyder på det. Det står i alla fall klart att bildningsbegreppet på senare år återigen har börjat åberopas och diskuteras i många sammanhang, inte minst i samband med företeelser som faktaresistens, populism och postdemokrati. Bildningens fria kunskapssökande kan i det perspektivet framstå som en motståndshandling. Om bildning för bara något decennium sedan ofta uppfattades som något mossigt så är det tydligt att begreppet numera fått en positiv laddning, även om dess betydelse bara undantagsvis preciseras. Det är mot en sådan bakgrund som Anders Burman i Kultiverandet av det mänskliga reflekterar över bildningens status och innebörd. Boken vänder och vrider bildningsbegreppet och gör ett antal idéhistoriska djupdykningar i dess användning under de senaste tvåhundra åren, med särskild betoning lagd vid den anglosaxiska liberal education-traditionen, som här lyfts fram som ett alternativ till både den tyska, nyhumanistiska bildningstraditionen och den skandinaviska folkbildningstraditionen. I boken går Burman i dialog med en rad tänkare – däribland Hans Larsson, John Dewey, Hannah Arendt och Martha Nussbaum – som sina olikheter till trots har det gemensamt att de konsekvent månar om vår mänskliga kunskaps- och utvecklingspotential. Anders Burman är docent i idéhistoria vid Södertörns högskola och på Daidalos publicerat bland annat antologierna Bildning. Texter från Esaias Tegnér till Sven-Eric Liedman och Svenska bildningstraditioner (båda tillsammans med Per Sundgren).