Sverige brukar lyftas fram som världens mest sekulära land men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. Ty Sverige vilar på en paradox. Tvärtemot vad dagens sekulära svenskar kanske tror, är det svenska samhället allmänt genomsyrat av kristendom och sin egen tolkning av religionen: svenskprotestantismen. En tolkning som ligger bakom sådant som arbetsmoral och samarbetsvilja, men också stränghet och konformism, och som kommit att forma svensk samhällsanda genom seklerna. Ju mer svenskarna överger religionen i traditionell mening, desto mer av det religiösa tänkandet verkar föras över till andra områden: till politik, samhällsdebatt och ideologier. Till den sekulära zonen. Summan av de religiösa tankarna verkar vara konstant, de antar bara nya former.  Kanske är det rentav svensk socialdemokrati som tagit över den roll som religionen tidigare spelade, med folkhemmet som den nya folkkyrkan?

I ett försök att förstå hur Sverige blivit som det blivit och varför det är så svårt att avvika i ett land som ser sig som öppet och tolerant ger sig statsvetaren Katarina Barrling ut på en tankeväckande färd genom historien. Utifrån exempel som i olika tider klassats som avvikare bland dem Olaus Petri, Eyvind Johnson, Sverigedemokraterna och Lena Andersson klarnar bilden av det extrema landet lagom.