I romanen Sveket, ursprungligen utgiven 1959, gjorde Kurt Salomonson något av det obehagligaste en svensk arbetarförfattare kunde göra; han anklagade den svenska arbetaren för undfallenhet och egen andlig slöhet, vilket sved inom leden. Kurt Salomonson var, mitt i allt sin mildhet, i realiteten ursinnig, och samtidig alldeles ensam. De som möjligen höll med honom, visste att de borde hålla tyst inför offentligheten. Kurt Salomsons önskemål var dock tämligen enkelt och rimligt att förfäkta; att en kroppsarbetare måtte äga ett värdigt liv och en vettig självuppfattning, att ett klimat av upplevd förnedring på svenska arbetsplatser kunde bringas att upphöra. Romanen Sveket är inte en partsinlaga, vilket begärdes av samtiden. Den vidgar sig till ett samlat panorama över samma samtid, nu sedd i backspegeln, där vi kan avläsa dess temperatur och villkor inom svenskt anläggningsarbete, ja som en fresk, inte bara i en röd färg, utan i de flesta färger.