När jag gick i gymnasiet skrev jag dikter där ?natt? var det vanligaste ordet, tätt följt av ?skog? och ?måne?. Jag var övertygad om att jag skulle bli poet på heltid. Nu, femtio år efteråt, kan jag tycka att jag blev det, på mitt sätt. Det som hände var att de traditionella gränserna mellan konstarterna upplöstes på 60-talet, liksom gränserna mellan konst och liv. För mig fick ordet ?poesi? vidgad betydelse. En dikt kunde vara några ord ritade i snön. Eller en barnramsa av okänt ursprung som ingen tidigare presenterat som poesi: Hallå där, köp blåbär! Eller ett gåtfullt talesätt, insänt till radioprogrammet Folkminnen. Med andra ord: jag känner mig fortfarande som en upptäcktsresande i poesin. Här är ett urval ur de fyra böcker jag givit ut som officiellt har beteckningen diktsamling. Det kan bli fler. Bengt af Klintberg